f l e x i b e l b l o g g e n

Häst utan tyglar - Stefan Sundström

Madrugadas senaste album kan mycket väl också bli det sista. Sedan Robert Burås dog förra sommaren känns inte Madrugada helt längre. På det här albumet finns han fortfarande med. Som ett eko från andra sidan skär hans gitarr genom den mörka ödesmättade stämning hans forna bandkamrater bygger upp.

Kanske är det för att jag är överdrivet sentimental. Eller så är det för att det här är den allra sista kraftsamlingen, en skälvande dödsryckning från ett av världens absolut starkaste band. Jag har skrivit fyra recensioner av Madrugada. Det här är den tredje tian. Kunde jag dela ut en elva skulle jag göra det.

I min värld har Madrugada alltid klingat kolsvart. Men sin häxblandning av dyster blues, country, Doors-flum, romantik och rödvinsfläckad salong har låtarna alltid tagit sig djupt in i mig. Samtidigt har jag fått behålla bandet för mig själv eftersom få upptäckt denna fantastiska samling mörkermän från nordligaste Norge. Madrugada har varit ett av mina absolut mest spelade band. Och nu efter dödens inträde låter de makabert nog bättre än någonsin. Som om någon destillerat de tidigare låtarna och tagit ur det starkaste ur blandningen.

Honey Bee, New Woman, New Man och What's On Your Mind? är tre av de allra vackraste låtar jag hört under min tid som musikmottaglig. Och det här albumet är ett av de bästa jag stött på.

Synd att det kan vara det sista. Men, som avsked kunde det inte blivit bättre.

Fredrik Welander

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/musik/article2493779.ab

En nyligen genomförd målgruppsanalys gav vid handen att denna bloggs målgrupp faktiskt har en intelligensnivå som underskrider Socialstyrelsens rekommendationer och är dessutom fullständigt illaterata. Därför tänkte jag att det kan vara passande med en enklare boktips då flexibelbloggarna (kan man fortfarande verkligen tala om dessa i någon slags plural?) läser nämligen en hel del böcker också i väntan på att nästa flaska Dompan ska äntra drinkbordet (så släpphänt service numera...). Och böcker kan ju kanske vara bra för intelligensbefrämjandet bland er konsumenter.

En bok som jag länge varit sugen på att läsa och också varit en ordentlig snackis det senaste halvåret (typ) är Mig äger ingen författad av Västeråsbördiga Åsa Linderborg (som nyligen blivit någon slags kulturchef på Aftonhoran). Sagt och gjort så införskaffades denna och det visar sig vara väldigt väl investerad tid.

Boken är väldigt självutlämnande, läste i något sammanhang att Åsas släktingar (på fädernet) tagit avstånd från henne efter detta, vilket inte känns helt ologiskt. Den handlar kort och gott om Åsas uppväxt i 70-talets Västerås tillsammans med pappan, den självutnämnde härdarmästaren (på Metallverken i stan) Leif Andersson som när Åsa är fyra år gammal blir lämnad av Åsas mamma och själv får uppfostra henne. Skildringen är på många sätt oerhört tragisk men rymmer också många humoristiska poänger och mycket värme. Leif är på många vis en paradoxal man som gör sitt allra bästa för att ta hand om Åsa, en strävan som dock emellanåt blir honom helt övermäktig då han går vilse såväl i ideologiska irrgångar som i drinkarlusta.

Vad jag framförallt gillar med boken är att Åsa skildrar sitt öde helt utan bitterhet, hon har en distans till ämnet (som säkert är helt avgörande för att orka igenom processen) och en saklighet som både imponerar och berör på djupet.