Rapport från Dårhuset (Caj Karlsson live på Big Ben i tisdags)
Caj och legenden Magnus Lindberg i en av de bästa låtarna Resan når sitt slut
Tack vare det enorma tryck som varit här på bloggen för att få upp några rader från Caj Karlsson-spelningen på Big Ben i tisdags får jag (Allavin) helt enkelt skita i blogg-kollega ÖH som har utlovat en fullödig recension. Frågan är om han förtjänar sin position som en av två redaktörer här på flexibelbloggen, det ska utvärderas under helgen. Det är många andra som knackar på porten, om bloggen nu ska fortsätta att drivas via partnerskap.
Hursomhelst, artisten Caj Karlsson har ända sedan jag zappade förbi den finstämda dokumentären som SVT sände för några år sedan (Caj och hans demoner) varit en personlig favorit. Mycket tack att han gör musik och framförallt texter som känns sällsamt genuina och självutlämnande. För Caj är definitivt en kille med rätt stora problem att få ihop det s.k. vardagspusslet (rätt vidrigt ord) och han bjuder ut sina kval till allmänheten på ett sällan skådat öppet sätt. T.ex. i låten Avdelning 10 från den nya plattan (Rapport från Dårhuset som självfallet införskaffades efter spelningen) där Caj sjunger om sin vända på just Dårhuset i våras och t.o.m. berättar om ett självmordsförsök som tack och lov misslyckades. Publiken (Caj har sin fan-base i södra Sverige och har inte nått fram ännu i creddiga Stockholm, så vi var väl ca 50 personer inalles) lyssnar andäktigt, tystnaden är total och man kan nästan ta på den ångestmättade stämning som genereras. Det här är kvällens starkaste moment och det är riktigt jobbigt att ta del av det obehagliga som målas upp, makalöst gripande. Han bjuder också på en ny låt som precis som en tidigare (Hanna) är riktad till en dotter, denna gång i form av Dopvisa till Louise och den lär säkert bli en personlig favorit när skivan inom kort är inpräntad i mitt medvetande. Mycket vacker.
Även om de flesta låtarna från den nya plattan (som i stora delar dominerar den första akten) genomsyras just av mycket ångest och svärta bjuder Caj dock på en hel del mer burleska bitar och totalt sett funkar balansen mellan lugna och lite mer fartfyllda alster riktigt bra. I de mer burleska delarna påminner han stundtals väl mycket om Stefan Sundström, men de delarna blir inte så tongivande att det stör helhetsintrycket så mycket. Dock har jag av totalt fyra Caj-konserter nu sett tre på raken med bara Caj och den kompetente gitarriseten Johan Glössner på scenen, så nästa gång vore kul att få se hela bandet istället. Men vafan, jag ska inte klaga eftersom jag ofta föredrar lågmäld och akustisk sättning (kanske en konsekvens av min höga ålder....).
Efter ca 45 minuter kliver Caj av och tar paus i cirka 20 minuter för att komma tillbaka igen. Det är först i andra akten som det verkligen lyfter och det blir riktigt hög stämningen bland de fåtaliga men ändå hängivna Caj-ologerna som tagit sig till Big Ben denna afton. Tyvärr solkas ljudbilden ned en del av en full kvinna som sitter bara några meter från vårt gäng och sjunger med i alla texter med en röst som fanimig knappt ens skulle färga på Magikernas hyllningsvisa till Stiggo (http://www.youtube.com/watch?v=sg8itDIdudk). Efter lite fundering så antar jag att min uppfattning av att det är först nu det lyfter riktigt är avhängigt av att första delen till stor del domineras av nya låtar som jag inte tidigare har stiftat bekantskap med.
Sammanfattningsvis en gedigen spelning av denna specielle man som befäster sin position som en stor favorit. Jag har inte hunnit konsumera den nya skivan så mycket ännu, men att döma av första intrycken kommer jag inte att bli besviken. Redan nämnda Avdelning 10 och Dopvisa till Lovisa är fantastiska, likaså den sista låten där det låter som han säger farväl till artisteriet. Fan tro´t. 
Kul att sen en musik eller bok recension på denna blogg som omväxling. Tycker dock att det är lite för brett och spretigt. Skulle ni inte kunna snäva in artistvalet lite mer. Kanske skulle ni inrikta er på på smala ( gärna svenskspråkiga) artister som oftast uppträder på Södermalm. TYcker den här bloggen börjar bli lite för mkt Rix FM, Beyonce och Rosa bandet. Ta hand om er i helgen!
Ja, jag ber om ursäkt för att det är lite för mainstream. Ska tänka igenom det till nästa gång. Vad tror du om David Urwitz efter spelningen på Nalen i början av december? Kan det funka? Inte Södermalm, men rätt smal?
En väldigt välskriven recension, min vän! Fulla brudar som sabbar spelningen förtjänar en rak höger, slarvigt av dig inte spöa henne.
