f l e x i b e l b l o g g e n

Denna veckas gästbloggare i sitt rätta element tillsammans med en av flexibelbloggarna
från nån enklare Medelhavsö (Korsika) i somras


Västerås-Stockholm 06:53

Det är kallt; ruggigt och ogästvänligt. Det är utflyktstidigt; så där tidigt som det är när man skall åka på en lång resa någonstans - t.ex. semester. Klockan har inte ens slaget sju ännu. Då borde man vara laddad av kontrastrika känslor; en slags skräckblandad förtjusning för vad som komma skall. Men det är inte dags att åka på semester. Istället väntar ännu en dag på kontoret, industrin eller vad man nu tänkt tjäna sitt uppehälle för dagen. Förtjusningen uteblir och ens känslor blir därmed inte lika kontrastrika; utan endast likgiltiga. Överallt runt omkring står horder av zombies; fulla av spleen, missmod, uppgivenhet, tomhet. Stämningen pendlar mellan lätt desperation och total resignation.

När så slutligen tåget dyker upp efter ett antal meddelanden om förmodade och påstådda anledningar till de dagliga förseningarna, börjar flocken med de levande döda att reagera. De trängs, skyndar, frustar för att hinna på tåget före varandra. Inte för att det finns någon som helst logisk anledning; alla kommer att få plats. Nej, det rör sig bara om en slags masspsykos. Själv går man naturligtvis på sist. Inte för att man, sin stoicism trogen, vill göra ett Statement på detta sätt. Nej, bara p.g.a. att det föll sig så. Tåg-settet stannade självfallet annorlunda än dagen före. Människokön ringlar oregelbundet.

Väl ombord och nedklämd bredvid en för stor och vanligen illaluktande medpassagerare tror den naive nybörjaren i pendlarsvängen, att det skall ges möjlighet för en stunds vila och kontemplation; kanske till och med en stunds sömn. Givetvis har han, i likhet med hälften av de andra i boskapsvagnen, hävdat gentemot boskapsägaren att han tänker använda tiden för att arbeta. Detta naturligtvis endast för att på så vis tillskansa sig arbetstidförkortning eller andra fördelar såsom prestige, en fjäder i hatten. Det är en fin tanke - det är synd bara att det aldrig finns en enskild pendlare som uträttat ett vettigt handtag under sin restid. Någonsin. Enstaka lyckliga lyckas faktiskt somna till - eller åtminstone försätta sig själv i temporärt koma. För lejonparten av de arma kräken som befinner sig i vagnarna väntar dock en timmas olidligt lyssnande på imbecilla, högljudda diskussioner, ackompanjerade av gälla skratt. Någonstans i bakgrunden hörs en för högt inställd mp3-spelare. Musikvalet är aldrig klassiskt.

Efter ett tag konstateras nya uppkomna förseningar. Varannan dag fastnas det bakom ett pendeltåg, som då alltså av någon outgrundlig anledning måste åka långsammare än det egna ekipaget. Signalfelen duggar tätt och meddelandena om dessa avbryts endast av att en högtalare, som egentligen är inställd för att basunera ut meddelanden på Heatrow, förkunnar att avstigning, precis som vanligt, görs på höger sida i tågets färdriktning. De sömndruckna passagerarna hoppar till av den vanvettiga volymen. Första stoppet är Enköping, där det formligen väller in ytterligare resenärer. Kampen om sittplatserna bland dem blir som vilka territorala strider som helst - på blodigt allvar. Trots detta kommer en del att stå; idag igen.

Tågens totalt oregelbundna avgångstider ställer jag mig faktiskt något kluven till. Ena halvan av mig vrålar av irritation över att den preussiska planeringen man lagt upp för dagen kommer att gå i stöpet. "Och jag som stressade" "Vad skall de andra på kontoret tro" etc etc.

På ett sätt gillar jag militärisk kadaverdisciplin; även om jag rent intellektuellt hade svårt att uppskatta det under värnplikten. Endast slumpen och en stor portion självbehärskning stod mellan mig och insubordination mot de unga, rätt hårdnackade arméofficerarna när det begav sig.

Ens alter ego, á sin sida bejublar flexibiliteten. Tänk om karibisk tid kunde införas i det svenska samhället. Åt helvete med den gregorianska kalendern; 24-timmarsdygnet; armbandsuren, datorn och mobiltelefonen. För att inte tala om väckarklockan; man vaknar väl när man sovit färdigt?! Då skulle jag bara kunna gå ner till den lokala stationen och vänta på ett tåg när jag kände för det; bara dyka upp Hej Svejs när det förefaller mig vara lämpligt. Precis som i Monte Carlo en morgon i somras efter en fullkomligt urballad utgång med tre svenskar, dubbelt så många svenskor och dukade bord. Jag gillar att komma i grevens tid; det är enormt flexibelt att ändra planer efter resans gång.

Samtidigt innebär en sådan livsstil en oerhörd utmaning att arbeta som allting annat än konstnär, bohem, flanör, gatstrykare eller byfåne. Och det passar ju tyvärr inte oss alla.

Medpassagerarnas hänsynslöshet emot andra är svårare att acceptera än anpassning till vissa gemensamma tider. När tre spacklade lantlollor i 35-årsåldern härom morgonen envisades med att föra liv var det svårt att behärska sig. Tydligen hade de aldrig besökt huvudstaden tidigare och nu var de naturligtvis exalterade över att någon slags konferens skulle gå av stapeln där. Om deras sällskap begränsat sig till att föra en imbecill diskussion i normal samtalston under morgonen, så skulle t.o.m. jag i min nitiskhet kunna tänka mig att "gilla läget". Men deras gälla skratt skar genom märg och ben. När andra i min omgivning kan ha associerat till Colombian Neck Ties, pianotråd eller andra drastiska lösningar, nöjde jag mig med att fundera över kloroforms effektivitet och hur man lämpligen skulle kunna komma över en flaska dylikt.

Samma associationer gjorde sig påminda när en Fondnasare i samma ålder höll låda om sin förträfflighet härom kvällen. Det ena planterade och konstlade skämtet överträffade det andra och stundom var till och med hans beundrande kamrat mållös. Hans dåliga skämt, poänglösa historier och ideliga malanden avlöste varandra, alla starkt präglade av nyrik skrytsamhet.

Sådana är de medpassagerarna och vi som lyssnar vi säger inte ett ljud för att be dem hålla tyst. Men det är en historia vi får återkomma till vid annat tillfälle.

Allting skulle lösas med att hälften av vagnarna var släckta, som vilo-vagnar. Jag tror jag skall skriva en kommuniké. Eller så gör jag helt enkelt som de flesta av mina landsmän...en svensk tiger...