Gästbloggaren - Josef Olsson kåserar fritt på Flexibelbloggen!
Jarmo Mäkinen? Josef Olsson?
Flexibelbloggen har nu efter Alex Skalman beslut om att lägga ned sin blogg totalfokus på att besätta positionen som Sveriges mest lästa blogg. Med läsarrekord igår och den förste gästbloggaren i historien idag, känns det som att vi lagt ett par viktiga pusselbitar för att nå det slutgiltiga målet. Vi vill passa på att tacka Josef Olsson för vänligheten att bidra och skapa ny magi här på flexibelbloggen. Trevlig läsning!
DU GÅR I GYMNASIET!
Man går alltid på gymnasiet. Musikaliskt sett. Fram till dess är man en individ som i mångt och mycket lyssnar på 1) det som storasyskon lyssnar på 2) det som kompisar lyssnar på 3) det som ligger på listorna 4) det som är tufft att lyssna på.
Under gymnasieåret händer mycket. Man lämnar sin gamla högstadieklass och samlas med mer likasinnade i en ekonomklass, teknikerklass eller byggklass eller vad det kan vara. Man växer kroppsligt och intellektuellt. Alkohol, sex och frigörelse. Man blir en ung vuxen och skapar sig en egen identitet. Även en musikalisk sådan. Allting därefter är bara en variation av det man älskade då. Man gräver där man står.
Teorin bekräftas genom att titta på den svenska kvällspressens recensenter. Även om en del nu börjar bytas ut har den till stor del fram tills nu bestått av svenska män som var unga på 60-talet och som växt upp med Beatles, Stones, Van Morrisson, Springsteen och Dylan. Artister som musikaliskt liknar och har inspirerats av just ovanstående har därför alltid erhållit höga getingar, plus och fyrar och allt vad det är.
Det som är häftigt med musikens värld är att den är totalt tredimensionell, där du för varje artist du tycker om kan röra dig vidare - bakåt, framåt, parallellt eller i sidled - och hitta ny, likartad musik. Men - man håller sig i sin gymnasiella musikaliska 3D-värld.
Var generation skapar sina arketyper beroende på vad som var störst när de var i gymnasieåldern. Två exempel: Proggarna som fortfarande går på Nationalteaterns spelningar samt dagens 40-talister (jämför ovan beskrivna recensenter) som för evigt är dömda till ett liv i gubbrock. Viss korsbefruktning kan förstås förekomma och man kan ha drag av flera arketyper, men i grunden är man blott en arketyp. Ett gemensamt drag för välutvecklade arkeyper är att de tenderar att glorifiera musiken som gällde under deras gymnasieår - det var bättre förr. Det kan gälla att Depeche Mode var som bäst runt Violator -90, Dylan var bäst i mitten av -60-talet, Lundell kommer aldrig bli lika bra som på Den Vassa Eggen eller att hårdrocken var bäst på -80-talet. Det gäller förstås bara de som kan anses ha ett gediget musikintresse. Andra - som inte skapade sig en musikalisk identitet på gymnasiet - är för evigt luddiga i kanten och benämns enklast Absolut:arna, efter samlingsskivorna. Ifrån min generation - dvs de som gick i gymnasiet ungefär när jag gjorde det - kan man hitta exempelvis följande arketyper:
Adophson & Falk:arna. Snappade upp det här med datorer tidigt. Lyssnade även på Depeche Mode, Indochine, Howard Jones, Einstürzende Neubauten, Spock, Kraftwerk och DAF. Längtar mest tillbaka Depeche 80-tals/-tidigt 90-talssound och spelar dem ännu, men fuskar med Kent, Placebo, Interpol och Faithless.
Accept:arna. Har hängt i mången islada på 80-talet. Hängde i med vinyl ett bra tag. Gillade WASP, Kiss, Iron Maiden och Mötley Crüe och ville byta liv med Anders Tegnér på Okej. Givna på Ullevi när Maiden eller Metallica är i Sverige. Lyssnar idag på Mustasch, Hellacopters, Backyard Babies och Darkness.
Pulp:arna. Kom ifrån R.E.M och U2 in i Cool Brittania-eran och britpopens storhetstid i mitten av -90-talet. Introverta shoegazing-band som Blur, Suede och Oasis var störst och de ynglade av sig till höger och vänster. En genre full av talibanism ("indietalibaner" som avskyr allt som sålt mer än 200 ex) men också mycket att gräva i bakåt och framåt och i sidled. Hittade Smiths och Clash och i Sverige kom Kent, This Perfect Day, Popsicle och en Håkan som snodde friskt av Morrissey. Lyssnar idag på The Killers, Timo Räisänen och The Libertines.
Plura:lis - tänk på snubben i hatten i Tjenare Kungen. Litterära ambitioner och drömmen om en evig rödvinsdrinkandeochskönaungakvinnorsknullande ungdom. Kunde och kan allt om svenska män med gitarr - Plura, John Holm, Pimme, LeMarc, Uffe, Pugh - och kompletterade med Lundells amerikanska inspirationskällor (Dylan, Springsteen, Neil Young, Van Morrisson) . Lyssnar idag på Tomas Andersson Wij, Lars Winnerbäck och läser Frukost på en främmande planet och längtar efter att få dra en tralla till Måns Ivarssons 1000-sidorstegelsten om Uffe.
Vad finns det mer för arketyper? Vem är du?
Stabilt skrivet. Jag är en hybrid mellan Pulpare och Plura:lis. Självfallet med slagsida åt Plura:lishållet...
Helt enkelt strålande! Jag är en hybrid mellan (vänta nu, Allvin har precis skrivit det här, men men det är inte meningen att vara copycat) Pulpare och Plura:lis. Skönt, jag kan skriva slagsida åt Pulp/Punk på gymnasiet. Jag skiljer mig lite.
Känner inte igen mig riktigt - delvis Plura:lis men tyngdPUNKten ligger på skatepunk och irländsk folkmusik - gärna en hybrid som ex. Flogging Molly.
Musik för mig måste i princip vara gitarrbaserad men jag ogillar verkligen brittisk dussinpop såsom Pulp och The Cure. Musik skall enligt mig spelas snabbt. Husgudar: The Pogues, Nofx, Lagwagon, Jimmy Eat World, Craig´s Brother, Me first and the gimme gimmes, Bad Religion, Flogging Molly, Sinn Fenn, Beach Boys, Stoned. Gillar dock även Caj Carlsson, Perssons Pack, David Gray och Tom McRae. Gemensamma nämnaren i min smak är nog snarare melodi och harmoni än något annat. Element som hittas inom flera musikstilar. För det mesta även kryddat med en hel del energi.
Tycker nog att det är mer komplicerat än att man kan dela in folk i fack. Ju mer människan i fråga har reflekterat över vad man tycker om för musik desto svårare blir det. Däremot så håller jag med om att (jag tror att skribenten vill få fram detta mellan raderna) väldigt få människor egentligen reflekterar över musiken de gillar.
Jag funderade över en arketyp med dragning åt punken, men skippade den, fick inte ihop den, men de fyra jag drog upp är ju bara fyra exempel. Att du håller dig i ditt fack runt Bad Religion, som du förmodligen lyssnade på på gymnasiet, bevisar snarare min tes att man alltid går på gymnasiet musikaliskt sett. Att dela in folk i fack är komplicerat måhända, men det blir roligare så. En av mina poänger var att det borde finnas jäkligt mycket musik som man kanske skulle gilla om man gav den chansen. Kanske det bor en hiphopare eller World Music (otroligt flummig beteckning) eller jazz-snubbe i någon av oss som vill ut.
Ja, det bor definitivt en hiphopare i Sigurd....
Det bor självfallet ingen hiphopare i mig. Det ligger väl dessutom i facket World Music som inte tilltalar mig.
Visst Josef. Bad Religion och mycket som liknar men folkrock/punken och visorna ligger där som en väldigt stor del också och det är ju ändå ett annat fack. Min poäng var att det finns en gul tråd som löper genom flera musikstilar - där man fokuserar på melodi och harmoni med energi som extra krydda.
