Flexibelbloggens första bokrecension - Arne Dahls Efterskalv
Eftersom de tvenne flexibelbloggarna är riktiga bokconnaiseurer så känns det lite märkligt att den första bokrecensionen kommer först nu. Men det skiter vi i. Håll till godo:
En av våra mest begåvade kriminalromanförfattare (undviker ordet deckare som av någon jävla anledning pådyvlats en negativ klang av vetabättretyper) är tveklöst Arne Dahl. Det var länge oklart vem som dolde sig bakom denna pseudonym men nu är det sedan några år tillbaka klarlagt att det är kulturjournalisten Jan Arnald som har skrivit böckerna om A-Gruppen vid Rikskriminalen i Stockholm. Nyligen släpptes den tionde (och sista?) boken. Dahl spelar i elitserien vad gäller svenska deckarförfattare och tar där plats med Stieg Larsson (RIP), Roslund/Hellström och Håkan Nesser.
Själv har jag nu läst tre böcker och blivit mer och mer inbiten Arne Dahl-supporter ju mer jag kommit in i det. Böckerna är egentligen inte speciellt spännande för att tillhöra denna genren, det brukar ju liksom falla sig ganska naturligt annars. Men de är ändå väldigt läsvärda, väldigt hög språklig nivå och skön dialog. Underfundigt och spirituellt. Efterskalv är den nionde romanen och tar sin början med att en tunnelbanevagn sprängs mellan Fridhemsplan och S:t Eriksplan (tyvärr omöjilgt att inte tänka på det när jag åker här, vilket jag gör väldigt ofta). Instinktivt tror alla att terrorismen nu också har nått Sverige och det blir A-gruppens dynamiska individers uppgift att klargöra vad fan som har hänt. Tillsammans med Säpo och Stockholmpolisen (ett samarbete som självfallet inte flyter friktionsfritt) inleds en jakt på en svensk förmodad terroristcell med kopplingar till Al Qaida (kan tyckas lite väl enkelt, men skit i det). Under resans gång blir A-gruppen alltmer förvirrade och den gamla Rune Höglund-devisen (omagisk föreläsare på Karlstads universitet) Ju mer man vet, desto mer vet man att man inte vet känns adekvat att applicera. Tempot är högt och många händelser är sköna blinkningar till verkligheten, bl.a. en ung sosse-kvinna som slåss på krogen och rabiata feminister som rasar mot sexköpare. Inget är vad det synes vara och det är en riktigt komplex berättelse som Dahl skickligt iscensätter. Kul också att Paul Hjelm (en av flera huvudpersoner i dekalogen) får en ordentlig hang-up på Radiohead under bokens gång.
En stor orsak till att jag torskat ordentligt på Arne Dahl är att han har vidare ambitioner än att enkom ge omedelbar förströelse till sina läsare. Här diskuteras ingående bl.a. Guds förekomst, moralfilosofi och ondskans makter på ett sätt som nästan tvingar läsaren till att stanna upp och tänka till. Livsbejakande.
För övrigt tycker jag att man borde lyssna på Stefan Sundström & Nina Ramsbys fantastiska version av En näve näring idag. Bara för att den är så jävla bra. Vidare anser jag att det e makabert att Alex Schulman & Carolina Gynning ger ut en bok med deras mailkonversation, och än mer makabert är att de får sjukt mycket PR. Boken är väl ett tecken i tiden, men man behöver ju inte gilla det för den sakens skull.
En av våra mest begåvade kriminalromanförfattare (undviker ordet deckare som av någon jävla anledning pådyvlats en negativ klang av vetabättretyper) är tveklöst Arne Dahl. Det var länge oklart vem som dolde sig bakom denna pseudonym men nu är det sedan några år tillbaka klarlagt att det är kulturjournalisten Jan Arnald som har skrivit böckerna om A-Gruppen vid Rikskriminalen i Stockholm. Nyligen släpptes den tionde (och sista?) boken. Dahl spelar i elitserien vad gäller svenska deckarförfattare och tar där plats med Stieg Larsson (RIP), Roslund/Hellström och Håkan Nesser.
Själv har jag nu läst tre böcker och blivit mer och mer inbiten Arne Dahl-supporter ju mer jag kommit in i det. Böckerna är egentligen inte speciellt spännande för att tillhöra denna genren, det brukar ju liksom falla sig ganska naturligt annars. Men de är ändå väldigt läsvärda, väldigt hög språklig nivå och skön dialog. Underfundigt och spirituellt. Efterskalv är den nionde romanen och tar sin början med att en tunnelbanevagn sprängs mellan Fridhemsplan och S:t Eriksplan (tyvärr omöjilgt att inte tänka på det när jag åker här, vilket jag gör väldigt ofta). Instinktivt tror alla att terrorismen nu också har nått Sverige och det blir A-gruppens dynamiska individers uppgift att klargöra vad fan som har hänt. Tillsammans med Säpo och Stockholmpolisen (ett samarbete som självfallet inte flyter friktionsfritt) inleds en jakt på en svensk förmodad terroristcell med kopplingar till Al Qaida (kan tyckas lite väl enkelt, men skit i det). Under resans gång blir A-gruppen alltmer förvirrade och den gamla Rune Höglund-devisen (omagisk föreläsare på Karlstads universitet) Ju mer man vet, desto mer vet man att man inte vet känns adekvat att applicera. Tempot är högt och många händelser är sköna blinkningar till verkligheten, bl.a. en ung sosse-kvinna som slåss på krogen och rabiata feminister som rasar mot sexköpare. Inget är vad det synes vara och det är en riktigt komplex berättelse som Dahl skickligt iscensätter. Kul också att Paul Hjelm (en av flera huvudpersoner i dekalogen) får en ordentlig hang-up på Radiohead under bokens gång.
En stor orsak till att jag torskat ordentligt på Arne Dahl är att han har vidare ambitioner än att enkom ge omedelbar förströelse till sina läsare. Här diskuteras ingående bl.a. Guds förekomst, moralfilosofi och ondskans makter på ett sätt som nästan tvingar läsaren till att stanna upp och tänka till. Livsbejakande.
För övrigt tycker jag att man borde lyssna på Stefan Sundström & Nina Ramsbys fantastiska version av En näve näring idag. Bara för att den är så jävla bra. Vidare anser jag att det e makabert att Alex Schulman & Carolina Gynning ger ut en bok med deras mailkonversation, och än mer makabert är att de får sjukt mycket PR. Boken är väl ett tecken i tiden, men man behöver ju inte gilla det för den sakens skull.
Kommentarer
Postat av: kim
gillar du kräftor? har ett skit gott resept på min blogg.. kolla in!! Ha det bra!
Postat av: Öhrner
Jag gillar recensionen.
Trackback
