f l e x i b e l b l o g g e n

Visst är Lundellreferenserna både överdrivna och tröttsamma (från kritikerna alltså)
 - men detta är Lasses Den vassa eggen!



Okej, då kör vi. Kärleken till Lars Winnerbäck är en av anledningarna till att flexibelbloggarna överhuvudtaget lärde känna varandra. I denna gemensamma kärlek är en vacker vänskap sprungen som nu bl.a. resulterat i denna finfina blogg.  Kärleken till LW har för min del nu varat i ett helt decennium och äntligen efter tre års väntan roterar den nya plattan Daugava (efter en flod som mynnar ut i Rigabukten) frekvent på min skivtallrik. Väntan har varit lång, så det är onekligen med extremt stora förväntningar jag spetsar öronen och lyssnar, gång efter gång. Min CM skulle antagligen säga att jag är extremt mycket part i målet och helt fel person att överhuvudtaget ge mig an att recensera Lasse. Men jag tycker nog att det blir en rätt schysst balans mot bakgrund av det faktumet att mina förväntningar är högre än vad man blir av att äta haschkakor.

Flexibelbloggarna är ju listfettischister som ni två-tre högfrekventa konsumenter vid det här laget känner till, varför upplägget blir låt-för låt. Å andra sidan blir det ju inte mycket till lista eftersom jag tar det låt för låt. Skit samma, kör, kör, kör.

1. Farväl Jupiter - Sicken rivstart. Väldigt irländskt och Pogues-influenserna är närmast övertydliga. En låt som till skillnad mot övriga sätter sig som ett smäck omedelbart. Väldigt bra inledning.
2. Jag har väntat på ett regn - I morse hängde man Saddam, jag har ingen skuld i det. Så inleds denna vemodiga pärla som påminner en del om Staffan Hellstrands gamla band SH. Skön och lugn vers som briserar ut i något slags crescendo-refräng, härligt upplägg. Bitterljuv sak som tillhör plattans bästa spår.
3. Innan mörkret faller - Påminner en del om Mitt hjärta har en älskling av snö. Känns som ett logiskt nästa singelval, då låten är en av de mer catchy och direkta på skivan. Biter aldrig tag riktigt, men helt ok.
4. Om du lämnade mig nu - Har litegrann lyssnat sönder denna undersköna ballad med Miss Li. Bortsett från det är det en av Lasses absolut bästa låtar till dags dato. Extremt hudnära och vacker, fiolen tar ett strupgrep på en som aldrig släpper taget. Jag e så jävla svag för vackra duetter mellan kvinna och man så det är larvigt. Texten är tyvärr alltför lätt att relatera till för den som fått sitt hjärta söndertrasat.
5. En tätort på en slätt - Rätt skön och hyfsat omedelbar sång som handlar om ett kärt gammalt Lasse-ämne, relationen till födelseorten Linköping. Denna låt är mer försonande än tidigare. Rätt klassisk Winnerbäck-låt, med ett gitarrklinkande vi har hört förut. Inledningen på låten påminner en del om Över gränsen men låten som helhet rätt mycket om Lång väg hem, bägge från Söndermarken.
6. Och det blåser genom hallen - Också klart irländska dofter (plattan spelades in där). Lyfter inte riktigt, en av de sämre låtarna. Eller kanske snarare mindre bra, för det finns ingen dålig låt.
7. Min helande tröst - Avskalat och opluggat. Vackert som fan. Sorgesam sak som utspelar sig i Krakow, bara en sån sak. Bra.
8. Jag fattar ingenting - Nu snackar vi MAGI i dess renaste form. Skivans bästa spår, tillika en av Lars bästa. Väldigt självrannskande text och en härlig balans mellan vers och refräng. Texten är som en tämligen lång novell och det är fascinerande att rymma så många ord på 5:42. Mycket bra låt. Han sjunger dessutom om Skånegatan, där den magiker som förenade flexibelbloggarna en gång för länge sen huserade i någon enklare våning.
9. Vad är det som bekymrar Sara Wehn? - Skön titel, men låten tillhör de sämre på plattan. Rätt fin ballad (också här med Miss Li, dock i mer perifer roll än i Om du lämnade mig nu), men det händer inte så mycket.
10. Kom hem nu - Irländskt anslag igen, rätt skön sak men jag vet inte riktigt vad jag tycker om denna. Lite bagatellartad känns det som.
11. Gå på vatten - Ösig bit som också andas Irland till viss del. Säkerligen en blivande livefavorit.
12. Tidvis - Knyter ihop skivan tematiskt, brutalt tung uppgörelse om saknad och uppbrott. Hela skivan andas textmässigt uppbrott och om huruvida det handlar om Ebbes mamma eller är inte helt lätt att spekulera i. Det vill nog heller inte Lars att man gör (han kommer ju självfallet att ta del av denna recension). "Jag har saknat din röst nu har du en ny ännu okända nätter ruvar i väntan på att gry". Väldigt väldigt vackert vemod.



Vill också ge mig an den grannlaga uppgiften att rangordna alla åtta (imponerande antal av den i sammanhanget ännu mycket unge artisten) album;

1. Söndermarken - en av de bästa svenska skiva som gjorts!
2. Rusningstrafik  - den första skiva jag kom över har alltid en stor plats i hjärtat
3. Daugava - lite tidigt egentligen att värdera denna i relation till övriga, men den växer för varje lyssning, och kan nog t.o.m. på sikt ta sig förbi Rusningstrafik
4. Dans med svåra steg - visst e den lite taffligt producerad, men jag gillar verkligen det metaforiska anslaget som Lasse tyvärr helt har lämnat bakom sig. Dionyssos dissonans är t.ex. den ultimata metaforen för baksmälla.
4. Kom - kan inte välja mellan denna och Dans med svåra steg. Inrymmer några otroligt vackra låtar som Hugger i sten, Du gamla fria nord, Du får mig samt en av mina favorejter Aldrig riktigt slut (otroligt bra text).  
6. Singel - Fetminus för den sämsta låt han har gjort - Håll ut samt även tokbanala Jag vill gå hem med dig. Finns några jävligt bra låtar, men konkurrensen mot övriga alster är för tuff.
7. Vatten under broarna - Innehåller också några ordentligt bra sånger, men helheten håller inte riktigt. Plus för Elegi, Stackars och Mareld.
8. Med solen i ögonen - Sämst helhet, känns väldigt spretig men självfallet finns några guldkorn även här, t.ex. Att fånga en fjäril, Gråa dagar och Tvivel.