f l e x i b e l b l o g g e n

Denna veckas gästbloggare i sitt rätta element tillsammans med en av flexibelbloggarna
från nån enklare Medelhavsö (Korsika) i somras


Västerås-Stockholm 06:53

Det är kallt; ruggigt och ogästvänligt. Det är utflyktstidigt; så där tidigt som det är när man skall åka på en lång resa någonstans - t.ex. semester. Klockan har inte ens slaget sju ännu. Då borde man vara laddad av kontrastrika känslor; en slags skräckblandad förtjusning för vad som komma skall. Men det är inte dags att åka på semester. Istället väntar ännu en dag på kontoret, industrin eller vad man nu tänkt tjäna sitt uppehälle för dagen. Förtjusningen uteblir och ens känslor blir därmed inte lika kontrastrika; utan endast likgiltiga. Överallt runt omkring står horder av zombies; fulla av spleen, missmod, uppgivenhet, tomhet. Stämningen pendlar mellan lätt desperation och total resignation.

När så slutligen tåget dyker upp efter ett antal meddelanden om förmodade och påstådda anledningar till de dagliga förseningarna, börjar flocken med de levande döda att reagera. De trängs, skyndar, frustar för att hinna på tåget före varandra. Inte för att det finns någon som helst logisk anledning; alla kommer att få plats. Nej, det rör sig bara om en slags masspsykos. Själv går man naturligtvis på sist. Inte för att man, sin stoicism trogen, vill göra ett Statement på detta sätt. Nej, bara p.g.a. att det föll sig så. Tåg-settet stannade självfallet annorlunda än dagen före. Människokön ringlar oregelbundet.

Väl ombord och nedklämd bredvid en för stor och vanligen illaluktande medpassagerare tror den naive nybörjaren i pendlarsvängen, att det skall ges möjlighet för en stunds vila och kontemplation; kanske till och med en stunds sömn. Givetvis har han, i likhet med hälften av de andra i boskapsvagnen, hävdat gentemot boskapsägaren att han tänker använda tiden för att arbeta. Detta naturligtvis endast för att på så vis tillskansa sig arbetstidförkortning eller andra fördelar såsom prestige, en fjäder i hatten. Det är en fin tanke - det är synd bara att det aldrig finns en enskild pendlare som uträttat ett vettigt handtag under sin restid. Någonsin. Enstaka lyckliga lyckas faktiskt somna till - eller åtminstone försätta sig själv i temporärt koma. För lejonparten av de arma kräken som befinner sig i vagnarna väntar dock en timmas olidligt lyssnande på imbecilla, högljudda diskussioner, ackompanjerade av gälla skratt. Någonstans i bakgrunden hörs en för högt inställd mp3-spelare. Musikvalet är aldrig klassiskt.

Efter ett tag konstateras nya uppkomna förseningar. Varannan dag fastnas det bakom ett pendeltåg, som då alltså av någon outgrundlig anledning måste åka långsammare än det egna ekipaget. Signalfelen duggar tätt och meddelandena om dessa avbryts endast av att en högtalare, som egentligen är inställd för att basunera ut meddelanden på Heatrow, förkunnar att avstigning, precis som vanligt, görs på höger sida i tågets färdriktning. De sömndruckna passagerarna hoppar till av den vanvettiga volymen. Första stoppet är Enköping, där det formligen väller in ytterligare resenärer. Kampen om sittplatserna bland dem blir som vilka territorala strider som helst - på blodigt allvar. Trots detta kommer en del att stå; idag igen.

Tågens totalt oregelbundna avgångstider ställer jag mig faktiskt något kluven till. Ena halvan av mig vrålar av irritation över att den preussiska planeringen man lagt upp för dagen kommer att gå i stöpet. "Och jag som stressade" "Vad skall de andra på kontoret tro" etc etc.

På ett sätt gillar jag militärisk kadaverdisciplin; även om jag rent intellektuellt hade svårt att uppskatta det under värnplikten. Endast slumpen och en stor portion självbehärskning stod mellan mig och insubordination mot de unga, rätt hårdnackade arméofficerarna när det begav sig.

Ens alter ego, á sin sida bejublar flexibiliteten. Tänk om karibisk tid kunde införas i det svenska samhället. Åt helvete med den gregorianska kalendern; 24-timmarsdygnet; armbandsuren, datorn och mobiltelefonen. För att inte tala om väckarklockan; man vaknar väl när man sovit färdigt?! Då skulle jag bara kunna gå ner till den lokala stationen och vänta på ett tåg när jag kände för det; bara dyka upp Hej Svejs när det förefaller mig vara lämpligt. Precis som i Monte Carlo en morgon i somras efter en fullkomligt urballad utgång med tre svenskar, dubbelt så många svenskor och dukade bord. Jag gillar att komma i grevens tid; det är enormt flexibelt att ändra planer efter resans gång.

Samtidigt innebär en sådan livsstil en oerhörd utmaning att arbeta som allting annat än konstnär, bohem, flanör, gatstrykare eller byfåne. Och det passar ju tyvärr inte oss alla.

Medpassagerarnas hänsynslöshet emot andra är svårare att acceptera än anpassning till vissa gemensamma tider. När tre spacklade lantlollor i 35-årsåldern härom morgonen envisades med att föra liv var det svårt att behärska sig. Tydligen hade de aldrig besökt huvudstaden tidigare och nu var de naturligtvis exalterade över att någon slags konferens skulle gå av stapeln där. Om deras sällskap begränsat sig till att föra en imbecill diskussion i normal samtalston under morgonen, så skulle t.o.m. jag i min nitiskhet kunna tänka mig att "gilla läget". Men deras gälla skratt skar genom märg och ben. När andra i min omgivning kan ha associerat till Colombian Neck Ties, pianotråd eller andra drastiska lösningar, nöjde jag mig med att fundera över kloroforms effektivitet och hur man lämpligen skulle kunna komma över en flaska dylikt.

Samma associationer gjorde sig påminda när en Fondnasare i samma ålder höll låda om sin förträfflighet härom kvällen. Det ena planterade och konstlade skämtet överträffade det andra och stundom var till och med hans beundrande kamrat mållös. Hans dåliga skämt, poänglösa historier och ideliga malanden avlöste varandra, alla starkt präglade av nyrik skrytsamhet.

Sådana är de medpassagerarna och vi som lyssnar vi säger inte ett ljud för att be dem hålla tyst. Men det är en historia vi får återkomma till vid annat tillfälle.

Allting skulle lösas med att hälften av vagnarna var släckta, som vilo-vagnar. Jag tror jag skall skriva en kommuniké. Eller så gör jag helt enkelt som de flesta av mina landsmän...en svensk tiger...

Vår käre gästbloggare - herr Olsson - verkar tydligen ha fått hybris och tro att han skulle få in två inlägg samma dag. Sån var inte dealen, men det är förståeligt att han försöker med att stretcha sina 15 minutes of fame här på denna succéblogg, så vi låter honom hållas. Håll till godo:

Tänkte ni ville veta vilka TIDERNAS BÄSTA TV-SERIER är, så här facit. Gästbloggarens topp 10, ingen idé säga emot:

1. Sopranos

2. Homocide - Life on the street (Uppdrag: Mord)

3. Seinfeldt

4. Twin Peaks

5. Six Feet Under

6. Friends

7. Simpsons

8. The Office (engelska versionen. Amerikanska är också väldigt bra, dock)

9. Dallas

10. Nip/Tuck

Eftersom jag sett The Wire och Vita Huset för lite, så hamnar de utanför.

Hur ser era listor ut?


Nip/Tuck återfinns på plats tio. Kelly Carlson måste nog
vara den snyggaste tjejen som medverkar i någon av de tio
serier som Josef vaskat fram. Makalöst vacker!

DU GÅR I GYMNASIET!

Man går alltid på gymnasiet. Musikaliskt sett. Fram till dess är man en individ som i mångt och mycket lyssnar på 1) det som storasyskon lyssnar på 2) det som kompisar lyssnar på 3) det som ligger på listorna 4) det som är tufft att lyssna på.

Under gymnasieåret händer mycket. Man lämnar sin gamla högstadieklass och samlas med mer likasinnade i en ekonomklass, teknikerklass eller byggklass eller vad det kan vara. Man växer kroppsligt och intellektuellt. Alkohol, sex och frigörelse. Man blir en ung vuxen och skapar sig en egen identitet. Även en musikalisk sådan. Allting därefter är bara en variation av det man älskade då. Man gräver där man står.

Teorin bekräftas genom att titta på den svenska kvällspressens recensenter. Även om en del nu börjar bytas ut har den till stor del fram tills nu bestått av svenska män som var unga på 60-talet och som växt upp med Beatles, Stones, Van Morrisson, Springsteen och Dylan. Artister som musikaliskt liknar och har inspirerats av just ovanstående har därför alltid erhållit höga getingar, plus och fyrar och allt vad det är.  

Det som är häftigt med musikens värld är att den är totalt tredimensionell, där du för varje artist du tycker om kan röra dig vidare - bakåt, framåt, parallellt eller i sidled - och hitta ny, likartad musik. Men - man håller sig i sin gymnasiella musikaliska 3D-värld.

Var generation skapar sina arketyper beroende på vad som var störst när de var i gymnasieåldern. Två exempel: Proggarna som fortfarande går på Nationalteaterns spelningar samt dagens 40-talister (jämför ovan beskrivna recensenter) som för evigt är dömda till ett liv i gubbrock. Viss korsbefruktning kan förstås förekomma och man kan ha drag av flera arketyper, men i grunden är man blott en arketyp. Ett gemensamt drag för välutvecklade arkeyper är att de tenderar att glorifiera musiken som gällde under deras gymnasieår - det var bättre förr. Det kan gälla att Depeche Mode var som bäst runt Violator -90, Dylan var bäst i mitten av -60-talet, Lundell kommer aldrig bli lika bra som på Den Vassa Eggen eller att hårdrocken var bäst på -80-talet. Det gäller förstås bara de som kan anses ha ett gediget musikintresse. Andra - som inte skapade sig en musikalisk identitet på gymnasiet - är för evigt luddiga i kanten och benämns enklast Absolut:arna, efter samlingsskivorna. Ifrån min generation - dvs de som gick i gymnasiet ungefär när jag gjorde det - kan man hitta exempelvis följande arketyper:

Adophson & Falk:arna. Snappade upp det här med datorer tidigt. Lyssnade även på Depeche Mode, Indochine, Howard Jones, Einstürzende Neubauten, Spock, Kraftwerk och DAF. Längtar mest tillbaka Depeche 80-tals/-tidigt 90-talssound och spelar dem ännu, men fuskar med Kent, Placebo, Interpol och Faithless.

Accept:arna. Har hängt i mången islada på 80-talet. Hängde i med vinyl ett bra tag. Gillade WASP, Kiss, Iron Maiden och Mötley Crüe och ville byta liv med Anders Tegnér på Okej. Givna på Ullevi när Maiden eller Metallica är i Sverige. Lyssnar idag på Mustasch, Hellacopters, Backyard Babies och Darkness.

Pulp:arna. Kom ifrån R.E.M och U2 in i Cool Brittania-eran och britpopens storhetstid i mitten av -90-talet. Introverta shoegazing-band som Blur, Suede och Oasis var störst och de ynglade av sig till höger och vänster. En genre full av talibanism ("indietalibaner" som avskyr allt som sålt mer än 200 ex) men också mycket att gräva i bakåt och framåt och i sidled. Hittade Smiths och Clash och i Sverige kom Kent, This Perfect Day, Popsicle och en Håkan som snodde friskt av Morrissey. Lyssnar idag på The Killers, Timo Räisänen och The Libertines.

Plura:lis - tänk på snubben i hatten i Tjenare Kungen. Litterära ambitioner och drömmen om en evig rödvinsdrinkandeochskönaungakvinnorsknullande ungdom. Kunde och kan allt om svenska män med gitarr - Plura, John Holm, Pimme, LeMarc, Uffe, Pugh - och kompletterade med Lundells amerikanska inspirationskällor (Dylan, Springsteen, Neil Young, Van Morrisson) . Lyssnar idag på Tomas Andersson Wij, Lars Winnerbäck och läser Frukost på en främmande planet och längtar efter att få dra en tralla till Måns Ivarssons 1000-sidorstegelsten om Uffe.

Vad finns det mer för arketyper? Vem är du?

Dagens flexibelbloggvideo bjuder på Stoned - Pizza Pete.

Vad är det som kan vara roligt med detta då underar givetvis vän av ordning. Jo, för den riktigt observante så är killen i bandet som bär keps och begynnande skägg numer min chef och vd på bolaget. Till historien hör även att "Pizza Pete" har blivit en riktig smash hit in Germany. Ett av mina absoluta favoritband alla kategorier. Strålande.

Gradvis så stiger den. Gradvis och gradvis så blir den bättre mer självklar, mer förklarande, mer berättande, mer berörande. Det är en skildring. Det är ett liv. Det är en tid i ett liv. Letar man i skivhyllan efter något som ska förgylla en fredagskväll med pumpande stämningshöjande ambience ska man inte köpa Daugava. Självfallet. Man ska betinga Daugava om man är beredd lyssna om man är beredd att överösas med intryck. Winnerbäck har aldrig varit mer närvarande, aldrig mer naken.

Ballanden och Miss Lee-duetten "Om du lämnade mig nu" är isande vacker ända in i märgen. "Jag fattar ingenting" är en enda lång monolog ackompanjerad av en stadig skara musiker. Det kräver tid. Det krävs att man lyssnar. Men det är värt det. Skånegatan figurerar och bringar fram minnen från en svunnen tid. Underbart.

Lars har lämnat sina gamla så flitigt förekommande spöken "Hjärter dam" och "Fröken svår" bakom sig och istället plockat in en ny bekantskap "Sara Wehn", i "Vad är det som bekymrar "Sara Wehn". Varför känns ännu lite oklart. Låten är helt ok stämningsfullt ackompanjerad av Miss Li, men känns i övrigt felplacerad. På gott och ont. Förnyelse har alltid varit en ledstjärna för Linköpingssonen. Det har lett till mindre lyckade avstickare. Jag känner direkt att han denna gång har gett avkall på variationen i musiken. "Kom hem nu" beskriver, något romantiserande, ett Riga i skymningsljus och i "Min Helande Tröst" skildras Krakow. Hela tiden med ett självuppoffrande, själdissekerande perspektiv. Det kräver tid, det kräver att man lyssnar. LW har något att berätta.

När han i spår 11 "Gå på vatten", går ner på knä och frågande skriker ut. "Vet du vad frihet är så säg det nu!", "Vet du vad kärlek är så säg det nu!" är det nästan övertydligt. Sökandet. Om man ska (om man måste) jämföra artister över någon form av tidslinje så var det här Lundell fann sin tro. Potentater som Totta Näslund skrev sin självrannsakande "Sex fot under". Tidvis bränner ihop plattan. Lungt och stillsamt i musiken men så förödande massivt rent textmässigt. Skicka in rottingstolen på lagning, korka upp en flaska rött, sätt dig. Lyssna! Det här är fucking jävla Winnerbäck. Han ÄR vår största nu aktiva lyriker medborgare! Det är värt det...

Det är Tisdag!!